Picture 1-3 (evening, night, morning)
2004
laquer on aluminium
3 á 100 x
OFELIAS DRÖM, KVÄLLSTID
På
kvällen tätnar skuggorna. Vi som drömmer går
utom oss, tyst på tå medan daggen
faller. Genom grenverken över åns vatten har himlen ännu kvar en rest av sin ljusa ton. Sakta rinner ån över rundslipade småstenar, i det sparsamme ljuset glänser de som kopparslantar.
Medan jag levde, hade
åns vatten isat min kropp.
Som i en dröm smeker det
mig nu medströms. Redan i
livet levde jag blant skuggorna.
UBÅTMATROSENS
DRÖM, OCEANISK TID
Först kom explosionen.
Den gick som en tryckvåg genom skeppet, bedövande och omtumlande.
Samtidigt som ljusen slocknade vreds fören nedåt. Känslan när fartyget sjönk
mot botten påminner om når en hiss accelererar. I mörkret gav det en
känsla av viktlöshet, som
på tivoli men utan euforin.
Stöten mot botten var hård, och många
av kamraterna hade lyckan at dö när
deras kroppar klämdes mellan rör och reglage
och omkringslungande möbler och fartygsdelar.
Döden var, ansåg vi medan
Kursk ännu genomforsade djupen med sitt spolformiga
skrov, en medresenär som vi gjorde bäst i at inte ta
notis om. När paniken lagt
sig känns tanken på döden märkligt oengagerande och ledsam. Den är kall och fuktig och hungrande. Den är brist och långsamhet.
Vaken
eller drömmande kommer ljussensationerna.
Et uppåd av färgade
punkter, som et fyrverkeri i slowmotion, men utan ljud. Medan
kroppen domnar bort i det iskalla
slagvattnet ligger det en större
tröst i tanken att jag själv
en gång älskade än at nogon en gång älskade mig.
EN
SOMMARMORGONS DRÖM, SOLTID
Duken
är smårutig, i smörgult och lysgrönt,
med tunna röde linjer i. Mönstret
är inte ett som jag i vanliga fall skulle finna särskilt vakkert, tvärtom har det
nogot banalt över sig. Inte desto mindre är detta en sommarmorgons mönster.
Duken
hänger på ett torksteck, själv ligger jag i gräset medan vinden sakta fräsar i träden. Hur gammal är jag? Jag vet inte. Jag kunde
vara ett barn, eller en åldring lika gärna. Buren som av osynliga små händer känns det som om jag stiger i sommargräset.
Döden tänkar jag mig så: en
sommarmorgon, drömd bak slutna ögonlock. Att smelta samman med världen, som två älskande tätt
ihopkrupna, så nära att
huden inte längre är en gräns mellan
kropparna.
-