Picture 1-3 (evening, night, morning), 2004

laquer on aluminium

3 á 100 x 200 cm

 

Bilde%20nr%201%20(kveld),lakk%20på%20aluminium,%20200x100

 

 

 

Bilde%20nr%202%20(natt),lakk%20på%20aluminium,%20%20200x100

 

 

 

Bilde nr 3 (morgen), lakk på aluminium, 200x100

 

 

OFELIAS DRÖM, KVÄLLSTID

 

kvällen tätnar skuggorna. Vi som drömmer går utom oss, tyst på tå medan daggen faller. Genom grenverken över åns vatten har himlen ännu kvar en rest av sin ljusa ton. Sakta rinner ån över rundslipade småstenar, i det sparsamme ljuset glänser de som kopparslantar.

 

Medan jag levde, hade åns vatten isat min kropp. Som i en dröm smeker det mig nu medströms. Redan i livet levde jag blant skuggorna.

 

 

UBÅTMATROSENS DRÖM, OCEANISK TID

 

Först kom explosionen. Den gick som en tryckvåg genom skeppet, bedövande och omtumlande. Samtidigt som ljusen slocknade vreds fören nedåt. Känslan när fartyget sjönk mot botten påminner om når en hiss accelererar. I mörkret gav det en känsla av viktlöshet, som på tivoli men utan euforin. Stöten mot botten var hård, och många av kamraterna hade lyckan at när deras kroppar klämdes mellan rör och reglage och omkringslungande möbler och fartygsdelar.

 

Döden var, ansåg vi medan Kursk ännu genomforsade djupen med sitt spolformiga skrov, en medresenär som vi gjorde bäst i at inte ta notis om. När paniken lagt sig känns tanken på döden märkligt oengagerande och ledsam. Den är kall och fuktig och hungrande. Den är brist och långsamhet.

 

Vaken eller drömmande kommer ljussensationerna. Et uppåd av färgade punkter, som et fyrverkeri i slowmotion, men utan ljud. Medan kroppen domnar bort i det iskalla slagvattnet ligger det en större tröst i tanken att jag själv en gång älskade än at nogon en gång älskade mig.

 

 

EN SOMMARMORGONS DRÖM, SOLTID

 

Duken är smårutig, i smörgult och lysgrönt, med tunna röde linjer i. Mönstret är inte ett som jag i vanliga fall skulle finna särskilt vakkert, tvärtom har det nogot banalt över sig. Inte desto mindre är detta en sommarmorgons mönster.

 

Duken hänger på ett torksteck, själv ligger jag i gräset medan vinden sakta fräsar i träden. Hur gammal är jag? Jag vet inte. Jag kunde vara ett barn, eller en åldring lika gärna. Buren som av osynliga små händer känns det som om jag stiger i sommargräset. Döden tänkar jag mig så: en sommarmorgon, drömd bak slutna ögonlock. Att smelta samman med världen, som två älskande tätt ihopkrupna, så nära att huden inte längre är en gräns mellan kropparna.

 

- Pontus Kyander

 

 

 

 

archive