Picture 1-3
(evening, night, morning), 2004
laquer on aluminium
3 á 100 x
OFELIAS DRÖM, KVÄLLSTID
På kvällen tätnar
skuggorna. Vi som drömmer
går utom oss, tyst på tå medan daggen
faller. Genom grenverken över
åns vatten har himlen ännu kvar en rest av sin ljusa
ton. Sakta rinner ån över rundslipade småstenar, i det sparsamme ljuset glänser de som kopparslantar.
Medan jag levde, hade åns vatten isat min kropp. Som i
en dröm smeker det mig nu medströms. Redan i livet levde
jag blant skuggorna.
UBÅTMATROSENS DRÖM, OCEANISK TID
Först kom explosionen. Den gick som en tryckvåg genom skeppet, bedövande och omtumlande. Samtidigt som ljusen slocknade vreds fören nedåt. Känslan
när fartyget sjönk mot botten påminner om når
en hiss accelererar. I mörkret
gav det en känsla av viktlöshet,
som på tivoli men utan euforin.
Stöten mot botten var hård,
och många av kamraterna hade lyckan at dö när
deras kroppar klämdes mellan rör och reglage
och omkringslungande möbler och fartygsdelar.
Döden var, ansåg vi medan Kursk ännu genomforsade djupen med sitt spolformiga
skrov, en medresenär som vi gjorde bäst i at inte ta
notis om. När paniken lagt
sig känns tanken på döden märkligt oengagerande och ledsam. Den är kall och fuktig och hungrande. Den är brist och långsamhet.
Vaken eller drömmande kommer ljussensationerna. Et uppåd av färgade punkter, som et fyrverkeri i slowmotion,
men utan ljud. Medan
kroppen domnar bort i det iskalla
slagvattnet ligger det en större
tröst i tanken att jag själv
en gång älskade än at nogon en gång älskade mig.
EN SOMMARMORGONS DRÖM, SOLTID
Duken är smårutig,
i smörgult och lysgrönt, med tunna röde linjer
i. Mönstret är inte ett som jag i vanliga fall
skulle finna särskilt
vakkert, tvärtom har det nogot
banalt över sig. Inte desto
mindre är detta en
sommarmorgons mönster.
Duken hänger på ett torksteck, själv ligger jag i gräset medan vinden sakta fräsar i träden. Hur gammal är jag? Jag vet inte. Jag kunde vara ett barn, eller en åldring
lika gärna. Buren som av osynliga små händer känns det som om jag stiger i sommargräset.
Döden tänkar jag mig så: en
sommarmorgon, drömd bak slutna ögonlock. Att smelta samman med världen, som två älskande tätt
ihopkrupna, så nära att
huden inte längre är en gräns mellan
kropparna.
-